Sensommar på Myggskären

Det finns ju inte så mycket att göra här och det är hela grejen. Jag går ner till klipporna med djup sikt i det klara vattnet. 17 grader. Tar sats och dyker. Intill klippkanten växer blåstång som ser ut att vara i fin form och grönslick täcker hällarna som vadar ut i vattnet.

I ”stora huset”, den ena av två stugor på Mygg­skär, är Henrik Trygg i färd med att tända en brasa i kaminen. I stugan är det rent och fräscht. Våningssängen har kuddar och täcken som ligger prydligt hopvikta. Gästböckerna i respektive stugor avslöjar att båda husen är välbesökta på helger och mitt i veckan under sommarhalvåret, med många gäster som kommer tillbaka: ”Åter­besök till härliga Myggskär. Underbart vackert väder hela lördagen. Vaknade till dimma på söndagsmorgon. Efter en långfrukost drar vi hem till Gustavsberg och en ny arbetsvecka”, skriver någon som varit här helgen innan.               

Jag vaknar vid sex. Det är något som sjunger. Sälar. Den gulrosa solen färgar det lugna havet och flockar av sjöfågel på ytan bildar svarta siluetter. Fågelkvitter på Myggskär blandas med sälarnas körsång från närliggande kobbar. – Morgonhimlen ser ju likadan ut i Västindien, utbrister Henrik och serverar kaffe och smörgåsar direkt på en häll uppvärmd av morgonsolen. En ny dag, utan några direkta planer. Efter frukost tar jag kajaken, som vi tagit med oss i båten, och ger mig ut på upptäcktsfärd runt ön. Plötsligt sticker ett huvud upp ett tiotal meter från kajaken. Och ett till. Nyfikna huvuden ploppar upp, sammanlagt uppskattar jag dem till ett 30-tal. Gråsälarna iakttar mig och när jag långsamt paddlar mot dem dyker de snabbt – följt av demonstrativa splash. Sälarna leker en slags kurragömmalek med mig, de kommer nära och omringar kajaken – men hela tiden på deras villkor – när jag kommer för nära inpå försvinner de snabbt under ytan igen.

Ryktet om Myggskär har spridit sig via nätet till andra länder; och ofta kan de som kommer hit samsas om utrymmet i de båda stugorna.

Är det bra väder kan man se tio båtar liggandes här samtidigt. Även vid jul och nyår brukar det komma väderhärdiga personer hit om det inte blåser nordliga vindar. Det har hänt att människor inte kommit ­härifrån och har varit tvungna att bli hämtade med räddningsbåt.

Här finns inga måsten mer än att värna om naturen, inte elda på klipporna och ta med sig allt skräp hem. Man kan fiska med handredskap eller bara sitta och titta på naturen.

Jag paddlar återigen ut på det lugna havet i riktning mot Skakobben. Måsar häckar på de yttre kobbarna och lyfter när jag lägger till kajaken vid en hällskreva. Inte ett grässtrå syns, hällarna är vindpinade och fläckvis nedsmutsade av fågelbajs. Vattnet klart och inbjudande, så jag dyker i.

Hur många känner egentligen till detta paradis nära Stockholm tänker jag samtidigt som en jetski syns och hörs på avstånd. Den känns malplacerad i mitten av september, men är det brittsommar så är det.

Vi lastar upp kajaken på båten och kör in mot fastlandet. Vid Biskopsö lägger vi till i en naturhamn där ett par segelbåtar redan ligger ankrade. Den här ön är känd för sin utplanterade dovviltstam.

Det är helt vindstilla när vi lagar lunch på stormköket och äter på en häll. Efter maten slumrar vi i solen, badar och bara hänger. Sommarkänslan håller i sig och jag vill inte åka hem. Bättre att stanna i lugnet.

På ett par ställen i skärgården har Skärgårdsstiftelsen så kallade öppna bodar. Det är små stugor där du kan övernatta gratis, dock som längst i två nätter. Skärgårdsstiftelsens öppna bodar hittar du på Myggskärenoch i Möjaskärgården.

Text: Johan Augustin